Där respekten börjar

Vi pratar ofta om vikten av att visa andra respekt. Att lyssna. Att vara omtänksamma. Att försöka förstå innan vi dömer. Det är viktiga värden. Men ibland undrar jag om den respekt vi visar andra också speglar hur vi möter oss själva.

För självrespekt är inget som alltid syns utåt. Den handlar sällan om hur självsäker vi verkar eller hur mycket plats vi tar. Oftare visar den sig i de små valen – de som nästan ingen annan lägger märke till. Som när vi säger ja, fast vi egentligen menar nej. När vi ber om ursäkt, trots att vi inte gjort något fel. När vi skjuter upp det som är viktigt för oss själva för att allt annat ska få plats först. Eller när vi stannar kvar i ett sammanhang där vi innerst inne vet att vi inte längre mår bra.

Det är små ögonblick. Men de säger ofta något om relationen vi har till oss själva. Jag tror att självrespekt handlar mindre om att stå upp för sig själv inför andra och mer om att inte överge sig själv. Att lyssna när något skaver. Att ta sina egna känslor på allvar, utan att de behöver styra allt. Att våga sätta en gräns, inte för att skapa avstånd, utan för att kunna vara kvar med större närvaro. Det intressanta är att självrespekt och respekt för andra verkar höra ihop.

När vi känner oss trygga i oss själva behöver vi inte lika ofta försvara våra åsikter eller söka bekräftelse. Då blir det också lättare att lyssna på någon som ser världen på ett annat sätt. Vi behöver inte vinna samtalet. Vi kan stanna kvar i det. Kanske är det därför respekt sällan börjar i mötet mellan två människor. Kanske börjar den i de där stilla ögonblicken när ingen annan ser. När vi låter oss vila utan att känna att vi först måste ha förtjänat det. När vi ber om hjälp, trots att vi helst hade velat klara oss själva. När vi säger: "Det där fungerar inte för mig." Eller när vi vågar ändra oss, inte för att göra någon annan nöjd, utan för att vi faktiskt har förstått något nytt.

Självrespekt byggs sällan i ett enda stort beslut. Den växer fram i hundratals små val. I hur vi talar till oss själva efter ett misstag. I hur vi möter vår egen otillräcklighet. I hur vi väljer att leva, också de dagar då ingen annan ser.

Och kanske är det just där respekten börjar. Inte som något vi ska prestera.

Utan som ett sätt att vara i relation till oss själva – som sedan får följa med in i relationen till andra.