Överkompensation – när vi försöker väga upp det som skaver

I mitt arbete möter jag ofta människor som beskriver sig själva som drivna, ansvarstagande eller starka. Det är egenskaper som ofta uppskattas – både av omgivningen och av oss själva. Men ibland är det just där vi behöver bli nyfikna.

Alla styrkor är inte bara styrkor.

Ibland utvecklar vi beteenden som en gång hjälpte oss att hantera en situation, men som med tiden blir strategier vi fortsätter att använda utan att längre reflektera över varför. Det är det jag menar med överkompensation.

När vi överkompenserar försöker vi omedvetet väga upp något som känns sårbart inom oss. Osäkerhet kan ta sig uttryck som ett starkt kontrollbehov. Rädsla för att inte räcka till kan bli perfektionism eller ett ständigt behov av att prestera. En längtan efter att bli accepterad kan göra att vi alltid säger ja, alltid finns till eller alltid försöker vara den som klarar mest.

Det handlar sällan om att vi medvetet väljer dessa beteenden. Tvärtom har de ofta vuxit fram därför att de en gång fungerade. De hjälpte oss att skapa trygghet, få bekräftelse eller undvika att bli sårade.

Problemet är att strategier som en gång skyddade oss också kan börja begränsa oss. När vi ständigt behöver upprätthålla en bild av oss själva blir det svårt att vila i den vi faktiskt är. Vi fortsätter att prestera, kontrollera eller anpassa oss, trots att det kostar mer energi än det ger.

För mig handlar utveckling därför sällan om att förändra personligheten. Den handlar om att förstå funktionen bakom våra beteenden.

När vi blir medvetna om varför vi gör som vi gör uppstår ett val. Vi behöver inte längre styras av gamla strategier, utan kan börja agera utifrån det som faktiskt är sant för oss idag.

Det är ofta där verklig förändring börjar – inte när vi blir någon annan, utan när vi inte längre behöver skydda oss genom att överdriva det vi redan är.